 |
Barbara Tuchman: The Guns of August. Presidio Press 2004, 640 s. ISBN13: 9780345476098 |
 |
Barbara Tuchman: Augusti 1914. Atlantis 1987, 510 s. Översättning: Claes Gripenberg 1963 ISBN: 91-7486-499-8 |
Jag fick den amerikanska pocketutgåvan av The Guns of August i min hand och läste den innan jag insåg att den naturligtvis finns utgiven på svenska, och det dessutom i ett flertal utgåvor. Boken fick vid publiceringen 1962 lysande recensioner och Barbara Tuchman tilldelades Pulitzerpriset. Den amerikanska pocketutgåvan har två intressanta förord och ett sakregister som saknas i den svenska utgåvan, vilken dock har något tydligare kartor.
Boken är väl värd alla lovord. Jag har aldrig läst någon briljantare skildring i detta ämne och knappt någon historiebok överhuvudtaget än Tuchmans bok om den första månaden av första världskriget. Hon kan sitt ämne utan och innan, språket är lysande, det komplicerade skeendet blir belyst med kristallklar pedagogik, personskildringarna är pregnanta och den psykologiska press under vilken krigsledare och soldater levde överförs till läsaren på ett sätt som gör boken till en bladvändare svår att lägga ifrån sig.
Det som lockade mig att läsa The Guns of August var egentligen den bok av Tuchman jag läst tidigare: Det stolta tornet som handlar om tiden närmast före 1914 – alltså La belle epoque. Hur kunde denna ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt framgångsrika period sluta i en av världshistoriens mest förödande katastrofer? The Guns of August är förstås främst krigshistoria och ger bara indirekta svar på frågan. Men visst blir man ändå lite klokare.
Skildringen inleds med begravningen av kung Edvard den VII av England år 1910, en glänsande parad där nio krönta huvuden av vilka flera skulle spela viktiga roller i det kommande kriget rider efter katafalken. Boken tar i stora drag upp krigsplanläggningen i Frankrike och Tyskland och den politiska situationen i Europa med ett expansionsinriktat Tyskland och de omfattande allianser som skulle dra in många länder i konflikten och leda till ett världsomfattande krig. Krigets inledning, den tid då händelseförloppet på den tyska sidan verkade utvecklas av egen inneboende kraft, trots att få i krigsledningen egentligen ville ha det skildras suggestivt. Krigsutbrottet den 1 augusti fram till dagarna strax innan slaget vid Marne i början av september 1914 som utgör huvuddelen av boken innehåller förmodligen det mesta man behöver veta om första världskriget – och det trots att den bara omfattar krigets första månad. Vid Marne stoppades den tyska framryckningen och striderna övergick till det ställningskrig som kom att vara i fyra år.
 Schlieffenplanen från 1905 med tysk kraftsamling i väst via Belgien och omfattning av Paris och de franska styrkorna. Den franska plan 17 med kraftsamling i öst med syfte att återerövra landområden som förlorats till Tyskland efter kriget 1870-71. Den teori som låg till grund för krigsplanläggningen vid den här tiden baserades på Carl von Clausewitz ”Om kriget” från 1830-talet. Clausewitz förebild var Hannibals seger över romarna vid Cannae år 216 fvt, ett förintelseslag med dubbel omfattning. Bild: Wikimedia. |
Fokus ligger på kriget i Europa mellan Tyskland på den ena sidan och Belgien, Frankrike, Storbritannen och Ryssland på den andra. Övriga deltagande länder i Europa berörs enbart översiktligt och områden utanför Europa knappast alls.
Kriget mot Ryssland och slaget vid Tannenberg under Hindenburgs och Ludendorffs ledning på den tyska sidan skildras med stor dramatik, liksom jakten på slagskeppet Goeben i medelhavet, det skepp som lyckades ta sig till Konstantinopel, vilket så småningom ledde till att Turkiet gick med i kriget på centralmakternas sida.
Augusti 1914 tillhörde fortfarande den gamla tiden. Den gasmask som pryder omslaget på den svenska utgåvan är helt malplacerad, en mer träffande bild av kriget vid den här tiden hade varit franska soldater med röda byxor, tyska soldater med pickelhuvor och ulaner beväpnade med lans. Efter ställningskrigets inledande efter Marne i september 1914 kom bilden av kriget dock att förändras för alltid.
 Franska soldater 1914. Bild: Wikimedia |
En bild av vad som skulle komma får man genom skildringen av de gigantiska tyska belägringskanoner som nedmonterade i delar släpades fram av 36 hästar. Den största pjäsen med 42 cm kaliber var så tung att ett särskilt betongfundament måste gjutas på plats varje gång kanonen skulle ställs upp. Med dessa kanoner bombarderades den Belgiska befästningen vid Liege sönder och samman så att vägen in i Frankrike öppnades. vilket blev en merit för general Erich Ludendorf och gav honom posten som stabschef åt Hindenburg vid fronten mot Ryssland.
Det var mycket nära att den tyska invasionen av Frankrike hade lyckats, så nära Paris var fronten att förstärkningar i brist på transportmedel skickades från huvudstadens garnison till fronten med 600 rekvirerade taxibilar som gick i skytteltrafik.
Barbara Tuchmans förmåga att gräva fram fakta och sammanfatta komplicerade händelseförlopp är imponerande. Hon väjer inte för att skildra det groteska slöseriet med människoliv men det är framförallt de ledande generalernas tankar och agerade som ger en förståelse för skeendet. Hennes betyg på de olika krigsherrarnas styrka och svagheter framgår indirekt av texten, till exempel:
- Franske generalen Joseph Joffre som alltför länge envisades med att hålla fast vid plan 17 och attackera i öst medan tyska 1:a armen invaderade Frankrike i väst. Dock var det Joffres orubbliga lugn i ett kritiskt läge, då paniken låg nära både hos regering och generalitet, som förmådde samla sex arméer till en motattack vid Marne.
- Chefen för 5:e armén general Charles Lanrezac, franska arméns skarpaste hjärna som gjorde allt rätt men avsattes av Joffre.
- Chefen för den lilla Brittiska expeditionskåren, Fältmarkalken Sir John French, som med sin obeslutsamhet höll på att driva Fransmännen till vansinne.
- Chefen för den 1:a tyska armén, den invaderande spjutspetsen, general Alexander von Kluck, som verkade vara en osedvanligt råbarkad stridis, med ”ett armégevär i ena handen och den andra på sin revolver” som ett ögonvittne beskriver honom.
- Den krigsledare som undgår Tuchmans kritik och den enda som når något som liknar hjältestatus är Kung Albert av Belgien som var den Belgiska arméns överbefälhavare. I dispyt med sina generaler som ville dra tillbaka styrkorna i säkerhet valde Albert att i stället vid gränsen försvara sitt land mot den tyska invasionen.
Överhuvudtaget är det till stor del personskildringarna som gör boken så intressant. Det är spännande läsning.
Visserligen är det som alltid segraren som skriver historia, men det är svårt att komma ifrån att Tyskland och Kaiser Willhelm II personligen bär ansvaret för kriget och därmed även för de många övergreppen mot civila. Tyskland startade kriget genom att invadera Belgien, ett land vars självständighet man tillsammans med Frankrike och Storbritannien varit med om att garantera. Att civilbefolkningen i Belgien gjorde motstånd mot de invaderande trupperna sågs av de tyska befälhavarna närmast som något kriminellt och medförde massavrättningar av slumpvis utvalda civila, exempelvis 150 skjutna i Aerschot och 664 i Dinant. Belgiska kyrkogårdar är fulla av gravar från 1914 med påskriften Fusillé par les Allemands.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, historia, Första världskriget, Barbara Tuchman, 1914